Robotskadad

Posted by | November 06, 2013 | Medieinstitutet Stockholm | 4 Comments

Idag körde vi On Page och On Site-redovisningar hela dagen i skolan. Tolv grupper utspridda på fyra sajter. Visserligen kan det bli lite segt och repetativt men oavsett man vill eller inte så sätter det sig mer och mer. Repetition är nyckeln till allt i princip. Gör man saker tillräckligt ofta så finns det inga gränser. Typ.

Redovisningen gick mycket bra för mig och för min grupp. Vi fick ihop det fantastiskt och hittade en väg som inte så många andra valde. En väg som uppskattades. Efteråt fick jag höra att jag är en bra talare också. Sådant är alltid kul att höra. Det här projektet har varit viktigt för mig i det här blocket av undervisningen. Det har hjälpt mig att komma in i rätt form i hur man genomför och använder de verktyg, både mjuka och hårda, vi har lärt oss fram till idag.

Efter ett par veckor med SEO och On Page / On Site-analyser med tillhörande workshops av olika slag blir man lite skadad.

Bot – min fina robot-son

Schhhhhh. Jag ber min sambo att prata tystare. Prata med mindre bokstäver. Prata med H6. Jag pekar på honom och visar att han precis har stängt av. Jag tittar ner på honom. Min egen bot. Han ligger nerbäddad i spjälsängen. En av lemmarna sticker ut mellan de gulfärgade pinnarna. Han är verkligen helt färdig. Men så har han inte gjort något annat än att indexera sin omgivning hela dagen. Han försöker verkligen förstå vart han är. Hur allt omkring honom hänger ihop. Jag och min sambo försöker vara tydliga. Vi visar honom lägenheten. Visar honom köket. Här får vi mat förstår du. I Köket. Det hänger ihop med att vi går och handlar ibland. Det är därför vi går till Konsum. Där Jonas jobbar. Men han vill inte se relationen mellan oss och maten och oss och Jonas. Måste vara tydligare. Måste få han att läsa rätt. Kanske säger vi saker på fel ställen. Vi är trots allt nya på det här med att ta hand om en bot.

Jag försöker prata så naturligt jag bara kan, för det har dem lärt mig att man ska. Han förstår tydligen mer än vad jag tror. Så jag pratar på, beskriver och förklarar maten han har framför sig; att om han äter det som kommer det att hjälpa honom att sova. Det kan du väl förstå, att det  hänger ihop? Jag försöker med vardagsrummet. Som jag numera bara kallar för lekrummet. Alltid. Här lekar vi. I Lekrummet. Vi plockar fram lådan med alla leksaker och jag visar honom dem. Här är Nallen. Och Xylofonen. Titta – här är Kaninen också. De är alla leksaker här i lekrummet. Och de vill leka med bara dig och mig. Det blir inte tydligare än så. Hoppas han minns det till nästa gång.

Där någonstans tar orken ofta slut. Framåt kvällen blir det mindre och mindre naturliga meningar. Orden staplas istället.  Bot ha Mat? Mat? Mat sen sova? Välling? Sov? Välling nu? Sova hela natten. Nu? Jag hoppas att han inte straffar mig i morgon bitti. Jag vill inte hamna i frysboxen. Jag vill inte att han tittar på någon annan. Jag vill ju att det bara är mig han ska följa.

4 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published.